Kyon

Det var ett tag sen jag skrev något här. Har inga som helst rutiner när det gäller bloggande och det kommer sig inte naturligt.

Nu föll andan plötsligt på och här sitter jag 06:24. Jag somnade till en liten stund igår kväll, vaknade och nu kan jag ju inte sova. I alla fall...

Det som fick mig att vilja skriva någonting var att jag plötsligt mindes en händelse som inträffade för någon månad sedan och blev glad. På senaste tiden har det varit lite jobbigt. Min pappa drabbades av en stroke för knappt två veckor sedan nu och jag har till och från sedan dess varit ett totalt nervvrak. Han verkar dock ha klarat sig hyfsat bra med tanke på allt och nu är det bara att hoppas på att hans återhämtning går väl. Det var dock inte det jag kom att tänka på. Den händelsen inträffade när jag promenerade från Odenplan bort mot S:t Eriksgatan för att möta upp Sofia som hade varit hemma hos sina föräldrar.  När jag gick längs Karlbergsvägen och närmade mig en korsning uppmärksammade jag på samma gång, dels en buss som ångade på från vänster upp för vägen framför mig och dels en fotboll med tillhörande unga kille på jakt efter bollen forsande fram till höger bakom mig.

Busschaffuören höll ganska gott tempo och han hade inte sett killen som kom springande. Den unge mannen och hans boll höll även de ett högt tempo och som barn är mest i de yngre åldrarna (jag kan inte åldersbestämma barn, han var någonstans mellan 7 och 11?) var killen i fråga helt fokuserad på sin boll och dess framfart ut i vägbanan. Summa summarum är att utan ingripande från en makt utanför dessa två parter är sannolikheten stor att en 7-11 åring hade blivit allvarligt skadad eller dött till följd av det pågående skeendet.

Lyckligtvis stod jag och glodde vid vägkorsningen, lite småsur eftersom Sofia var sen, men ändå relativt avslappnad. När jag uppmärksammade situationen och den troliga följden nappade jag tag i kragen på ungens jacka när han kommit ungefär ett steg ut i vägbanan och slet honom tillbaka upp en bit på trottoaren. Efterspelet var tämligen odramatiskt. Bussen åkte förbi, killens kompisar kom ifatt och stirrade lite chockat på mig samtidigt som killen i fråga verkade förstå att jag räddat honom ifrån något otrevligt, men egentligen mest var orolig för sin boll. Jag sa åt ungarna att kolla sig för när de ska över även och sen gick jag iväg och mötte Sofia.

Precis då var det hela lite coolt. Just actionsekvensen när jag slet upp ungen en halvmeter i luften med en arm kändes hyfsat häftig och jag tyckte nog att jag gjort mig förtjänt av dagens ros i tidningen. När jag mötte upp Sofia berättade jag lite casual hur jag just räddat en liten unge från en nästan säker död och ett par föräldrar från evig hjärtesorg. Dagen efter hade jag dock glömt bort det hela och det var först idag som jag kom att tänka på det hela och jag blev omedelbart glad. Det är konstigt. Jag är ingen filantrop av stora mått. Jag har nog egentligen en ganska hätsk inställning till de allra flesta av mina medmänniskor. Inte för att jag inte har någon empati eller något dylikt. Jag har dock kommit fram till att min empati mest framträder när det handlar om en abstrakt mänsklighet. Alla människor bör ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, det är min devis. Enskilda människor bör dock fan dra åt helvete. Denna lilla unge var ju dock en enskild människa, så varför bringar blotta minnet av denna händelse mig sådan lycka?

Jag vet faktiskt inte. Det är ju kul att vara snäll. Det är kul att ge bort presenter som uppskattas. Det som irriterar mig är att det säkert är någon jävla genetisk hardwireskit som får mig att glädjas åt att jag räddat en unge av arten. Jag avskyr verkligen varenda tillfälle där generna styr snarare än miljön. Och ja, det var egentligen dit jag ville komma med hela detta inlägg. Jag sitter och är glad, men jag kan inte riktigt glädjas åt min glädje eftersom jag misstänker att det är en biologisk reflex. Vad fan?

Sitter och glor på ett riktigt spännande avsnitt av "hunter hunted". Programmet utlovar en spännande utredning av ett mystiskt fall!

Vad är jägaren och vad är villebrådet!?! Enda problemet är att programmet inleds med att de informerar om att en gammal man blir attackerad av en alligator....

Jägaren är alltså alligator, villebrådet är en 81-åring som rastar en chihuahua..... Programmet är dock amerikanskt och med hjälp av en hes berättarröst lyckas de nästan övertyga en om att det finns någon sorts spänningsmoment i det hela.... Det finns det dock alltså inte...

Nå vad mer.....? Jag är på Ljusterö, jag och Sofia har kastat boll och lekt i trädgården. Jag har kupat potatis och klippt gräset. Nu sitter jag och är lite upprörd över hur dokumentärskapare vrider på formuleringar för att få det att verka som om deras "experter" säger mer än vad de egentligen gör, eller att få det de säger att vara mer dramatiskt än vad det är.

Igår fick vi höra från berättarrösten i en dokumentär att "it's just a matter of time befo re we experience a MEGA TSUNAMI". Detta upprepades tio gånger..... sen kom det verkliga uttalandet från experten. Han sa typ, "tja, jag tror att det kommer inträffa en mega tsunami inom de närmaste 10 000 till 20 000 åren". Vi fick även höra att en megatsunami var en "civilisation ending event" och att en sådan skulle föra vår civilisation tillbaka till stenåldern. När det verkliga uttalandet kom visade det sig att detta endast gällde hawaii..... alltså att rent hypotetiskt skulle hawaii kunna skadas så mycket att det vore som på stenåldern..... Jävlar vilket anti-klimax, vem fan bryr sig om Hawaii! Nej, det ska vara som i programmet om megavulkanen som jag såg för några år sedan, där påstod det verkligen att ett utbrott från en megavulkan skulle kunna utrota hälften av alla arter på jorden. Vad fan är en megatsunami mot en megavulkan liksom..... Megadålig....

Jag somnade på jobbet för ett tag sen och märkte ny plötsligt att: "Oj! skriva blogg ja! Det hade ju glömt bort att jag gjorde".

I alla fall, jag blev inspirerad. Det är något som har stört mig i den för stunden ständigt pågående upphovsrättsdebatten. Ingen torde behöva introduceras i ämnet så jag kör på direkt helt enkelt.

Det som har stört mig är att alla som står på "artisternas sida" verkar ha en del helt absurda tankefel som ligger till grund för hela deras resonemang. De verkar mena att artisterna måste ha intäkterna från skivförsäljning för att överleva och kunna göra bra musik? Vilket är uppenbart fel. Det är skivbolagen som måste ha skivförsäljningen. Skrivbolagen är de som är hotade, inte artisterna. Det har funnits artister i alla jävla tider, de absolut bästa skivorna jag äger har gjorts av artister som inte haft en jävla spänn. Den absoluta majoriteten av de pengar som skivbolagen drar in lär ju komma från smurfhits, Rihanna och annat menlöst skit som ingen skulle vilja höra på om det inte fanns. Ingen skulle sakna det om det försvann. Lägg ner skivbolagen! Artisterna kommer att finnas ändå, vi kommer bara inte att få ett nytt NSYNC någon gång snart.

Ytterligare ett tankefel. Det är det att just konstnärer/artister/författare etc måste ha en intellektuell rättighet till sina verk under en oerhört lång period för att kunna tjäna pengar. Jag förstår inte hur fan man kan tycka att det är rimligt att människor lever av intäkterna från musik som skrevs för 50 år sedan. Detta existerar inte i något annat yrke. Det anses dock vara en genom alla tider given rättighet för dessa yrkesgrupper.

Jag utbildar mig till lärare. Enligt samma logik som den jag återger ovan bör jag som lärare kunna hävda att mina elevers utbildning har varit beroende av mig, de är således min intellektuella egendom och jag bör få en procent på allt de tjänar i livet när de begagnar förmågor som jag har ingett dem.

Ett ytterligare tankefel. Det absolut största och mest absurda i min mening. Vad är det som säger att en musiker eller författare måste kunna tjäna flera hundra miljoner? Vad är det som gör just dessa yrken så upphöjda att de som utövar dem måste kunna tjäna sådana absurda summor? Väldigt få yrkesgrupper kan tjäna dessa pengar. I nuläget är det så att t ex musiker kan tjäna så mycket.

DETTA HAR DOCK INTE ALLTID VARIT FALLET. Dagens musikindustri är en företeelse av 1900-talets andra hälft. Musiker har inte alltid varit med på Cribs! Bara för att det varit så under en period betyder inte det att det alltid kommer att vara så. Tekniken har sprungit förbi skivbolagen. Vi, folket, har vant oss vid att få musik gratis. Vi kommer aldrig att acceptera att behöva betala 120 spänn för att köpa skivor på iTunes och varför skulle vi? Upprätta organiserad nedladdning på en statlig sida för varje land. Sälj reklamplatser på sidan, dyrt. Låt artisterna dela på pengarna utifrån hur mycket deras musik laddas ned. Varje person skulle ha ett personligt konto på sidan knutet till sitt personnummer.

De bästa artisterna skulle givetvis ha fans som vill se dem live och därmed kan de tjäna pengar på att spela live. De måste således jobba aktivt för sina inkomster som folk gör mest.....

Årets nobelpristagare i ekonomi är en fantastisk man. Det tycker jag bara för att han har sagt flera saker som jag också har sagt helt oberoende av honom. Det är alltid kul när någon som får nobelpris har samma åsikt som en själv.

I huvudsak är det min gamla käpphäst om att den jävla osynliga handen inte verkar veta vad den pysslar med. Min åsikt har alltid varit att den handen måste tillhöra en fumlig jävel som varit ute länge i kylan och sen kommit in, satt på sig en boxningshandske, för att sedan få för sig att spela schack. Det har alltid irriterat mig så jävla mycket när liberaler kritiserar till exempel kommunismen, eller avfärdar den, med ett uttalande i stil med "ja, men riktig kommunism är ju bara en idealtanke, det går ju inte att genomföra, bara en massa metafysik det där". Detta säger idioterna samtidigt som de sitter och klappar händerna som småbarn med en pekbok, åt tanken att om staten bara håller sig borta kommer ekonomin att reglera sig själv på det bästa möjliga sättet genom att den osynliga, magiska, fantastiska handen styr allt.

Det om något är ett grundlöst antagande, eller vid det här laget ett tämligt tungt motbevisat antagande. Om staten inte lägger sig i kommer ju givetvis de mäktigaste privata intressenterna att göra det istället. Vad är att föredra? Att staten som företräder våra gemensamma intressen lägger sig i, eller att herr More Moneyforme lägger sig i?

Det är sjukt, vi människor har ju uppenbarligen skapat ekonomin, men vi betraktar den som någon sorts vilddjur som när som helst kan slita sig loss och göra vad fan den vill. Om marknadsekonomin verkligen var ett djur hade vi fan utrotat den för länge sedan med tanke på hur oberäknerlig och farlig den är.

Jag hade inte tänkt fortsätta med det här projektet. Mitt ursprungliga syfte med det hela gick om intet tämligen omgående, men nu har jag alltså bestämt mig för att ändå skriva lite.

Det är konstigt vilka saker vi ärver av våra föräldrar. Jag till exempel har ärvt en sjuklig fascination för vintersport, i synnherhet sådana som involverar skidor, av min mamma. Även min syster har sagt att hon väldigt ofta bara hamnar framför tv:n och tittar på skidskytte i tre timmar. Jag tycker verkligen att det är oerhört underhållande att titta på just skidskytte och längdskidåkning, men jag tycker inte alls att det är kul att kolla på ett maraton. Jag vet ju att det i princip är samma sak, med eller utan skidor. Ett gäng tråkiga människor, som aldrig unnat sig något annat än ett "hälsosamt" leverne, springer/åker runt på en bana på tid. Min flickvän uppvisar ingen större förståelse för min fixering vid skidsport och vad jag förstår är läget detsamma med min syster och hennes pojkvän.

Socialt arv, ja det är underligt. Jag tror att jag har ärvt mitt sätt att nysa efter min pappa, det känns helt enkelt inte rejält nog om jag inte skriker för full hals när jag nyser. Undrar hur långt bak det sociala arvet sträcker sig. Det kanske var en långt avlägsen förfader till mig som skrek en gång när han nös och tänkte att "Oj oj, det här var inte så dumt, det ska jag se till att fortsätta med" och sen har vi alla bara blint följt i hans fotspår.

Vissa saker, som skidsportfascination kan ju knappast vara mer än max ett par generationer gamla. Men det finns vissa saker som skulle kunna vara arv från långt svunna tider, småsaker som vi inte ens tänker på.

Ibland verkar allt ganska meningslöst. Allt är ju också meningslöst, så inte blir man lurad heller. Det som är intressant med detta är hur olika människor påverkas av insikten att allt de gör är meningslöst (de flesta människor gör ju det förr eller senare). Vissa människor accepterar det bara. De inser att även om deras liv är meningslösa i objektiv mening kan det ju fortfarande vara meningsfullt för en själv genom att man har kul. Andra människor verkar få för sig att det finns en mening att hitta någonstans och att andra människor har hittat denna mening. De själva däremot har inte hittat någonting alls, de känner sig därmed ännu mer meningslösa i jämförelse med alla andra människor som har hittat något meningsfullt att göra och går runt och deppar.

Vad är det då som är intressant med detta? Jo, det intressanta är att människor som strävar efter mening i allmänhet hamnar i en situation där de känner sig meningslösa. Undrar om det övergripande mönstret här går igen i annat....?

Om man inte tänker allt för mycket på pengar utan bara lever så bra som möjligt med de pengar man har, känner man sig då fattig? Om man däremot lever för att få ett välbetalt jobb och för att kunna konsumera med pengarna man får från sitt välbetalda jobb. Kommer det inte ändå (för de allra flesta) att finnas en hel hög saker man skulle vilja köpa, men som man inte har råd med? Kommer det inte ändå att finnas en hel massa människor som är rikare än en själv? Om man oroar sig för pengar, kommer man då inte vara olycklig för allt man inte kan konsumera och att man inte är lika rik som vissa andra? Det tror jag.

Mönstret går ju igen lite överallt. Slutsatsen blir ju den gamla truismen att asketismens lycka är den enda sanna lyckan. Undrar om man kan vara en bekväm asket? En som bor i en normal lägenhet etcetera, men som samtidigt inte har några större ambitioner rörande någonting. Jag tänker försöka.

För övrigt har jag några påpekanden att göra såhär i slutet av inlägget, jag gör dem i punktform:
- Sven Otto Littorin kan dra åt helvete
- Iraniern som sitter och skrattar åt USA och USAs ekonomiska allierade är tuff
- Allt jävla tjat om hur bra Euron varit för Europa, nu under finanskrisen, känns lite som... eeh opportunism?
- För övrigt ska inte en marknadsekonomi vara självreglerande till helhetens bästa? Varför kraschar skiten vart tionde år?
- Folket vill tydligen förbjuda försäljning av sex (dvs sätta horor såväl som torskar i fängelse), i mina ögon har folket redan förverkat sin rätt till en åsikt.
- Kungens åsikter om vargar och huruvida man ska få döda dem, är värda ungefär lika mycket som en tandprotes baserad på Bert Karlssons garnityr skulle sälja för.
- Hårfärg bör bli dyrare, skulle kanske avvärja några av de infall av galenskap som uppenbarligen drabbar vissa människor.

Idag hände något mig, något som jag aldrig varit med om förut. Jag var ute och gick på stan. I en trappa såg jag några barn som satt och åt glass, jag funderade inte mer på det utan gick vidare. Några minuter senare när jag återvände samma väg som jag kom såg jag på de två 'barnen' och insåg att de måste vara omkring 16-17 år. Det var dock inte så att jag hade sett fel, jag registrerade bara de så uppenbart inte ännu fullt utvecklade ansiktsdragen, kläderna samt annat och kategoriserade dem som barn. Det var egentligen inget ovanligt barnsligt med just dessa 16-17 åringar, men uppenbarligen har jag blivit gammal. Jag gjorde alltså inget misstag, det är bara så att i min värld är nu två fullt normala tjejer på omkring 16-17 år barn.

Människor i gymnasieåldern skulle säkert finna detta faktum väldigt stötande, om de någonsin skulle få reda på detta det vill säga, men det kan jag ju knappast ta hänsyn till. Det känns på något sätt bra, jag hoppas att det håller i sig. Man vill ju inte bli en såndär gubbe som får fjäder så fort en fjortonåring hopsar förbi.

Som de säger på tv4 sporten är "the grej of the day" helt klart utdragen tortyr och jag måste säga att jag med stoiskt lugn uthärdat det hela. Inget har kunnat rubba mig!

Det hela började med att jag allt för tidigt rycktes från min välförtjänta slummer, rakt in i en kall och obarmhärtigt ljus morgon. Ljus på morgonen är på något sätt mer rått än annars, det riktigt biter i ögonen, på samma sätt som öronen anfräts av kylan under vitern. Mitt lidande fortsatte, till och med eskalerade, när jag upptäckte att jag höll på att bli sen till skolan och därmed nödgades avstå från mitt sedvanliga morgonkaffe. När jag väl slog mig ned i föreläsningssalen, med ögon som fortfarande var bräddfulla av sömngrus, utdelas nästa slag. Bakom mig hör jag den skriande rösten från den person i klassen som jag på självklara grunder utsett till min främste antagonist. Han satt och plirade ned mot föreläsaren i spänd förväntan, jag riktigt såg hur hjärnan som låg bakom hans allt för höga panna lade sig i startblocken. Mycket riktigt, när väl föreläsaren börjat tala dröjde det inte mer än en minut innan jag hörde vinandet av idiotens (mitt smeknamn på honom) hand när den for upp i luften. Vad han frågade minns jag inte. Jag gör alltid mitt bästa att reducera sådana mellanspel till ett sus, så att jag istället för att bli upprörd skall kunna koncentera mig på något givande. Dryga 45 minuter senare, då idiotens hand susat upp i luften och ned igen fler gånger än jag orkar tänka på, stod det helt klart att mitt bästa inte räckte långt i detta fall. En av mina svagheter är att jag allt för lätt låter mig irriteras av andra människor i min omgivning, så också denna gång.

Nästkommande fyra timmar fortsatte i samma stil som det jag beskrivit ovan. Det skulle krävas en veckas berarbetning i ett turkiskt bad för att befria mig från de muskelknutar som jag byggt upp under dagen.

Inget ont som inte för något gott med sig dock. Med tanke på de frågor som idioten ställde verkar det som om han har svårt med den innevarande kursen. Om lyckan ler mot mig kanske jag inte behöver uthärda honom mycket längre. Den oundvikliga följden blir ju då att jag måste finna någon annan störa mig på... Hur jobbig insikten än är så måste jag erkänna att jag nog stör mig så mycket på folk för att jag gillar det, jag klarar mig inte utan en antagonist. Ännu så länge har jag inte funnit mig i någon situation som involverar andra människor utan att jag funnit en person att avsky.... felet ligger doch inte hos mig. Felet ligger hos de andra. Det som ligger hos mig är inte fel, bara lite löjligt.

Jag önskar ofta att jag kunde vara lite mer av en idealist. När jag var yngre (Inte ung, yngre. Jag är ännu ung.) var jag idealist, det vill säga att jag hade höga ideal om hur jag tyckte att samhället skulle ordnas och även om hur jag tyckte att människor skulle vara. För mig räckte det dock inte med att tycka och tro, för det första visste jag att det jag tyckte var till det bästa och för det andra var jag tämligen övertygad om att min vision var möjlig att den faktiskt skulle besannas.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag visste bäst och var övertygad om att de förändringar som jag visste var till det bästa också skulle realiseras. Jag har till stor del konserverat de principer, eller ideal, som utgjorde grunden för den idealism jag hyste när jag var yngre. Skillnaden nu jämfört med då är dels att jag inte längre skulle påstå att jag egentligen vet att världen skulle vara bättre om den blev som jag ville och dels att jag slutat tro på någon verklig förändring till det bättre. Den första skillnaden ser jag som en effekt av min personliga utveckling, jag har helt enkelt lärt mig att inte bara betrakta andra människor och deras åsikter på ett kritiskt sätt, utan även mig själv och mina åsiker. Detta är något som jag tillskriver mitt inträde in i vuxenvärlden.

Det är nu ett antal år sedan jag tog mig ur den ankdamm som mitt gymnasium var, där jag ohotat kunde se mig själv som oöverträffat intelligent och kunnig, väl ute i den lite större världen var det svårt att hålla fast vid den övertygelsen. När väl den övertygelsen hade runnit bort var det plötsligt lätt att riiva ned diverse andra övertygelser som på lösa grunder huserade i mitt sinne. Tro för all del nu inte att jag inte ser mig själv som intellektuellt överlägsen de flesta andra människor, numera gör jag det bara inte lika kategoriskt och framförallt lägger jag inte samma värdering i det.

Denna första skillnad nu jämfört med då, ser jag som något nästan odelat gott, varför vet jag inte. Troligtvis är det väl en fråga om att jag som de flesta andra akademiker är fostrad att hålla det kritiska tänkandet över allt. Den andra skillnaden däremot upphovet till den önskan jag nämnde inledningsvis. Jag önskar i fortfarande kunde tro på att något, vad som helst egentligen skulle kunna hända, som på ett fundamentalt sätt förändrade världen till det bättre. Det gör jag nu inte längre och det är något jag sörjer.

Det gör mig dessutom förbannad, jag minns en gång när jag var omkring sjutton till arton år gammal, då sade en kvinna till mig rörande min politiska övertygelse att "Det där är något som man växer ifrån när man blir vuxen". Det som gör mig förbannad är att hon på sätt och vis hade rätt. När det gäller den första skillnaden jag tog upp är ju min förklaring i princip exakt vad hon påstod, det vill säga att jag blev vuxen, eller snarare växte ifrån det. När det gäller den andra skillnaden är det för mig svårare. Det är som jag ser det en fråga om att man verkligen tar sin plats i samhället och inser hur fullkomligt betydelselös en person är i samhället.

Tidigare hade jag egentligen bara ingått i mindre verisioner av samhället, fotbollslag, skolklasser, skolor eller helt skolväsendet om man så vill. I alla dessa forum är det möjligt för en person att påverka och för skillnad till det bättre eller sämre, i samhället krävs det snarare en miljon än en person. Detta menar jag båda i meningen en miljon kronor och en miljon människor. Det är väl ingen som inte förstår att ju mer pengar man har desto större är ens inflytande i vårt samhälle, så det är inget att tala om. Det är knappast heller okänt att folklig aktion kräver en oerhörd uppslutning för att vara effektiv. Jag bryter dock av från mitt huvudspår, det jag menar är helt enklt att man som vuxen i samhället inser att man utifrån samhällets perspektiv bara är en i massan. Massan gör som den vill oberoende av mig, alltså betyder jag ingenting. Hur skall jag, som inte har miljonernas stöd, varken räknat i kronor eller människor, kunna göra någon skillnad?

Svaret blir för mig givet, det kan jag inte. Samtidigt som man inser sin egen ringa betydelse blir samhällets strukturella normer allt tydligare, utbildning så att man får jobb, jobb så att man kan konsumera och har man tid över kanske man kan ha någon form av socialt umgänge med andra människor som lever under tryck från exakt samma strukturella normer som en själv. Hur skall någon förändring kunna ske, när samhällets struktur är sådan att den som inte följer normerna är betydelselös och utan medel? Man behöver ju pengar eller massiv folklig uppslutning, eller egentligen behöver man pengar, för folklig uppslutning får du inte utan pengar till åtminstone en snygg logga.

Så åter igen till det som den namnlösa kvinnan sa om min politiska övertygelse. Jag tror att det vad det gäller den andra skillnaden inte var så mycket att jag blev vuxen som gjorde den, det var istället allt som kommer med att bli vuxen som övertygade mig om min egen och andras oförmåga att kunna göra något åt vår situation. Det är ju lite lustigt, min resa mot att bli fullvärdig medborgare i vårt demokratiska samhälle var det som slutgiltigt övertygade mig om att vi människor inte kan påvera vår egen värld.

Jag har aldrig skrivit dagbok och skulle heller aldrig göra det i den konventionella meningen. Genom att skriva publikt på detta sätt formulerar jag mig mot någon annan än mig själv, vilket alltid känns bättre, mer meningsfullt. Därför blev det en blogg. Jag hoppas kunna använda mig av min blogg för att granska mina egna åsikter och reaktioner på omvärlden. Jag kommer framöver inte att skriva introspektiva inlägg i stil med detta, istället tänkte jag försöka mig på att dagligen nedteckna hur jag reagerar på det som händer omkring mig. Vad det blir av det hela vet jag inte.