Konstigheter
Det var ett tag sen jag skrev något här. Har inga som helst rutiner när det gäller bloggande och det kommer sig inte naturligt.
Nu föll andan plötsligt på och här sitter jag 06:24. Jag somnade till en liten stund igår kväll, vaknade och nu kan jag ju inte sova. I alla fall...
Det som fick mig att vilja skriva någonting var att jag plötsligt mindes en händelse som inträffade för någon månad sedan och blev glad. På senaste tiden har det varit lite jobbigt. Min pappa drabbades av en stroke för knappt två veckor sedan nu och jag har till och från sedan dess varit ett totalt nervvrak. Han verkar dock ha klarat sig hyfsat bra med tanke på allt och nu är det bara att hoppas på att hans återhämtning går väl. Det var dock inte det jag kom att tänka på. Den händelsen inträffade när jag promenerade från Odenplan bort mot S:t Eriksgatan för att möta upp Sofia som hade varit hemma hos sina föräldrar. När jag gick längs Karlbergsvägen och närmade mig en korsning uppmärksammade jag på samma gång, dels en buss som ångade på från vänster upp för vägen framför mig och dels en fotboll med tillhörande unga kille på jakt efter bollen forsande fram till höger bakom mig.
Busschaffuören höll ganska gott tempo och han hade inte sett killen som kom springande. Den unge mannen och hans boll höll även de ett högt tempo och som barn är mest i de yngre åldrarna (jag kan inte åldersbestämma barn, han var någonstans mellan 7 och 11?) var killen i fråga helt fokuserad på sin boll och dess framfart ut i vägbanan. Summa summarum är att utan ingripande från en makt utanför dessa två parter är sannolikheten stor att en 7-11 åring hade blivit allvarligt skadad eller dött till följd av det pågående skeendet.
Lyckligtvis stod jag och glodde vid vägkorsningen, lite småsur eftersom Sofia var sen, men ändå relativt avslappnad. När jag uppmärksammade situationen och den troliga följden nappade jag tag i kragen på ungens jacka när han kommit ungefär ett steg ut i vägbanan och slet honom tillbaka upp en bit på trottoaren. Efterspelet var tämligen odramatiskt. Bussen åkte förbi, killens kompisar kom ifatt och stirrade lite chockat på mig samtidigt som killen i fråga verkade förstå att jag räddat honom ifrån något otrevligt, men egentligen mest var orolig för sin boll. Jag sa åt ungarna att kolla sig för när de ska över även och sen gick jag iväg och mötte Sofia.
Precis då var det hela lite coolt. Just actionsekvensen när jag slet upp ungen en halvmeter i luften med en arm kändes hyfsat häftig och jag tyckte nog att jag gjort mig förtjänt av dagens ros i tidningen. När jag mötte upp Sofia berättade jag lite casual hur jag just räddat en liten unge från en nästan säker död och ett par föräldrar från evig hjärtesorg. Dagen efter hade jag dock glömt bort det hela och det var först idag som jag kom att tänka på det hela och jag blev omedelbart glad. Det är konstigt. Jag är ingen filantrop av stora mått. Jag har nog egentligen en ganska hätsk inställning till de allra flesta av mina medmänniskor. Inte för att jag inte har någon empati eller något dylikt. Jag har dock kommit fram till att min empati mest framträder när det handlar om en abstrakt mänsklighet. Alla människor bör ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, det är min devis. Enskilda människor bör dock fan dra åt helvete. Denna lilla unge var ju dock en enskild människa, så varför bringar blotta minnet av denna händelse mig sådan lycka?
Jag vet faktiskt inte. Det är ju kul att vara snäll. Det är kul att ge bort presenter som uppskattas. Det som irriterar mig är att det säkert är någon jävla genetisk hardwireskit som får mig att glädjas åt att jag räddat en unge av arten. Jag avskyr verkligen varenda tillfälle där generna styr snarare än miljön. Och ja, det var egentligen dit jag ville komma med hela detta inlägg. Jag sitter och är glad, men jag kan inte riktigt glädjas åt min glädje eftersom jag misstänker att det är en biologisk reflex. Vad fan?
Nu föll andan plötsligt på och här sitter jag 06:24. Jag somnade till en liten stund igår kväll, vaknade och nu kan jag ju inte sova. I alla fall...
Det som fick mig att vilja skriva någonting var att jag plötsligt mindes en händelse som inträffade för någon månad sedan och blev glad. På senaste tiden har det varit lite jobbigt. Min pappa drabbades av en stroke för knappt två veckor sedan nu och jag har till och från sedan dess varit ett totalt nervvrak. Han verkar dock ha klarat sig hyfsat bra med tanke på allt och nu är det bara att hoppas på att hans återhämtning går väl. Det var dock inte det jag kom att tänka på. Den händelsen inträffade när jag promenerade från Odenplan bort mot S:t Eriksgatan för att möta upp Sofia som hade varit hemma hos sina föräldrar. När jag gick längs Karlbergsvägen och närmade mig en korsning uppmärksammade jag på samma gång, dels en buss som ångade på från vänster upp för vägen framför mig och dels en fotboll med tillhörande unga kille på jakt efter bollen forsande fram till höger bakom mig.
Busschaffuören höll ganska gott tempo och han hade inte sett killen som kom springande. Den unge mannen och hans boll höll även de ett högt tempo och som barn är mest i de yngre åldrarna (jag kan inte åldersbestämma barn, han var någonstans mellan 7 och 11?) var killen i fråga helt fokuserad på sin boll och dess framfart ut i vägbanan. Summa summarum är att utan ingripande från en makt utanför dessa två parter är sannolikheten stor att en 7-11 åring hade blivit allvarligt skadad eller dött till följd av det pågående skeendet.
Lyckligtvis stod jag och glodde vid vägkorsningen, lite småsur eftersom Sofia var sen, men ändå relativt avslappnad. När jag uppmärksammade situationen och den troliga följden nappade jag tag i kragen på ungens jacka när han kommit ungefär ett steg ut i vägbanan och slet honom tillbaka upp en bit på trottoaren. Efterspelet var tämligen odramatiskt. Bussen åkte förbi, killens kompisar kom ifatt och stirrade lite chockat på mig samtidigt som killen i fråga verkade förstå att jag räddat honom ifrån något otrevligt, men egentligen mest var orolig för sin boll. Jag sa åt ungarna att kolla sig för när de ska över även och sen gick jag iväg och mötte Sofia.
Precis då var det hela lite coolt. Just actionsekvensen när jag slet upp ungen en halvmeter i luften med en arm kändes hyfsat häftig och jag tyckte nog att jag gjort mig förtjänt av dagens ros i tidningen. När jag mötte upp Sofia berättade jag lite casual hur jag just räddat en liten unge från en nästan säker död och ett par föräldrar från evig hjärtesorg. Dagen efter hade jag dock glömt bort det hela och det var först idag som jag kom att tänka på det hela och jag blev omedelbart glad. Det är konstigt. Jag är ingen filantrop av stora mått. Jag har nog egentligen en ganska hätsk inställning till de allra flesta av mina medmänniskor. Inte för att jag inte har någon empati eller något dylikt. Jag har dock kommit fram till att min empati mest framträder när det handlar om en abstrakt mänsklighet. Alla människor bör ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, det är min devis. Enskilda människor bör dock fan dra åt helvete. Denna lilla unge var ju dock en enskild människa, så varför bringar blotta minnet av denna händelse mig sådan lycka?
Jag vet faktiskt inte. Det är ju kul att vara snäll. Det är kul att ge bort presenter som uppskattas. Det som irriterar mig är att det säkert är någon jävla genetisk hardwireskit som får mig att glädjas åt att jag räddat en unge av arten. Jag avskyr verkligen varenda tillfälle där generna styr snarare än miljön. Och ja, det var egentligen dit jag ville komma med hela detta inlägg. Jag sitter och är glad, men jag kan inte riktigt glädjas åt min glädje eftersom jag misstänker att det är en biologisk reflex. Vad fan?
Kommentarer
Trackback
