Kyon

Ibland verkar allt ganska meningslöst. Allt är ju också meningslöst, så inte blir man lurad heller. Det som är intressant med detta är hur olika människor påverkas av insikten att allt de gör är meningslöst (de flesta människor gör ju det förr eller senare). Vissa människor accepterar det bara. De inser att även om deras liv är meningslösa i objektiv mening kan det ju fortfarande vara meningsfullt för en själv genom att man har kul. Andra människor verkar få för sig att det finns en mening att hitta någonstans och att andra människor har hittat denna mening. De själva däremot har inte hittat någonting alls, de känner sig därmed ännu mer meningslösa i jämförelse med alla andra människor som har hittat något meningsfullt att göra och går runt och deppar.

Vad är det då som är intressant med detta? Jo, det intressanta är att människor som strävar efter mening i allmänhet hamnar i en situation där de känner sig meningslösa. Undrar om det övergripande mönstret här går igen i annat....?

Om man inte tänker allt för mycket på pengar utan bara lever så bra som möjligt med de pengar man har, känner man sig då fattig? Om man däremot lever för att få ett välbetalt jobb och för att kunna konsumera med pengarna man får från sitt välbetalda jobb. Kommer det inte ändå (för de allra flesta) att finnas en hel hög saker man skulle vilja köpa, men som man inte har råd med? Kommer det inte ändå att finnas en hel massa människor som är rikare än en själv? Om man oroar sig för pengar, kommer man då inte vara olycklig för allt man inte kan konsumera och att man inte är lika rik som vissa andra? Det tror jag.

Mönstret går ju igen lite överallt. Slutsatsen blir ju den gamla truismen att asketismens lycka är den enda sanna lyckan. Undrar om man kan vara en bekväm asket? En som bor i en normal lägenhet etcetera, men som samtidigt inte har några större ambitioner rörande någonting. Jag tänker försöka.

För övrigt har jag några påpekanden att göra såhär i slutet av inlägget, jag gör dem i punktform:
- Sven Otto Littorin kan dra åt helvete
- Iraniern som sitter och skrattar åt USA och USAs ekonomiska allierade är tuff
- Allt jävla tjat om hur bra Euron varit för Europa, nu under finanskrisen, känns lite som... eeh opportunism?
- För övrigt ska inte en marknadsekonomi vara självreglerande till helhetens bästa? Varför kraschar skiten vart tionde år?
- Folket vill tydligen förbjuda försäljning av sex (dvs sätta horor såväl som torskar i fängelse), i mina ögon har folket redan förverkat sin rätt till en åsikt.
- Kungens åsikter om vargar och huruvida man ska få döda dem, är värda ungefär lika mycket som en tandprotes baserad på Bert Karlssons garnityr skulle sälja för.
- Hårfärg bör bli dyrare, skulle kanske avvärja några av de infall av galenskap som uppenbarligen drabbar vissa människor.

Idag hände något mig, något som jag aldrig varit med om förut. Jag var ute och gick på stan. I en trappa såg jag några barn som satt och åt glass, jag funderade inte mer på det utan gick vidare. Några minuter senare när jag återvände samma väg som jag kom såg jag på de två 'barnen' och insåg att de måste vara omkring 16-17 år. Det var dock inte så att jag hade sett fel, jag registrerade bara de så uppenbart inte ännu fullt utvecklade ansiktsdragen, kläderna samt annat och kategoriserade dem som barn. Det var egentligen inget ovanligt barnsligt med just dessa 16-17 åringar, men uppenbarligen har jag blivit gammal. Jag gjorde alltså inget misstag, det är bara så att i min värld är nu två fullt normala tjejer på omkring 16-17 år barn.

Människor i gymnasieåldern skulle säkert finna detta faktum väldigt stötande, om de någonsin skulle få reda på detta det vill säga, men det kan jag ju knappast ta hänsyn till. Det känns på något sätt bra, jag hoppas att det håller i sig. Man vill ju inte bli en såndär gubbe som får fjäder så fort en fjortonåring hopsar förbi.

Som de säger på tv4 sporten är "the grej of the day" helt klart utdragen tortyr och jag måste säga att jag med stoiskt lugn uthärdat det hela. Inget har kunnat rubba mig!

Det hela började med att jag allt för tidigt rycktes från min välförtjänta slummer, rakt in i en kall och obarmhärtigt ljus morgon. Ljus på morgonen är på något sätt mer rått än annars, det riktigt biter i ögonen, på samma sätt som öronen anfräts av kylan under vitern. Mitt lidande fortsatte, till och med eskalerade, när jag upptäckte att jag höll på att bli sen till skolan och därmed nödgades avstå från mitt sedvanliga morgonkaffe. När jag väl slog mig ned i föreläsningssalen, med ögon som fortfarande var bräddfulla av sömngrus, utdelas nästa slag. Bakom mig hör jag den skriande rösten från den person i klassen som jag på självklara grunder utsett till min främste antagonist. Han satt och plirade ned mot föreläsaren i spänd förväntan, jag riktigt såg hur hjärnan som låg bakom hans allt för höga panna lade sig i startblocken. Mycket riktigt, när väl föreläsaren börjat tala dröjde det inte mer än en minut innan jag hörde vinandet av idiotens (mitt smeknamn på honom) hand när den for upp i luften. Vad han frågade minns jag inte. Jag gör alltid mitt bästa att reducera sådana mellanspel till ett sus, så att jag istället för att bli upprörd skall kunna koncentera mig på något givande. Dryga 45 minuter senare, då idiotens hand susat upp i luften och ned igen fler gånger än jag orkar tänka på, stod det helt klart att mitt bästa inte räckte långt i detta fall. En av mina svagheter är att jag allt för lätt låter mig irriteras av andra människor i min omgivning, så också denna gång.

Nästkommande fyra timmar fortsatte i samma stil som det jag beskrivit ovan. Det skulle krävas en veckas berarbetning i ett turkiskt bad för att befria mig från de muskelknutar som jag byggt upp under dagen.

Inget ont som inte för något gott med sig dock. Med tanke på de frågor som idioten ställde verkar det som om han har svårt med den innevarande kursen. Om lyckan ler mot mig kanske jag inte behöver uthärda honom mycket längre. Den oundvikliga följden blir ju då att jag måste finna någon annan störa mig på... Hur jobbig insikten än är så måste jag erkänna att jag nog stör mig så mycket på folk för att jag gillar det, jag klarar mig inte utan en antagonist. Ännu så länge har jag inte funnit mig i någon situation som involverar andra människor utan att jag funnit en person att avsky.... felet ligger doch inte hos mig. Felet ligger hos de andra. Det som ligger hos mig är inte fel, bara lite löjligt.