Kyon

Jag önskar ofta att jag kunde vara lite mer av en idealist. När jag var yngre (Inte ung, yngre. Jag är ännu ung.) var jag idealist, det vill säga att jag hade höga ideal om hur jag tyckte att samhället skulle ordnas och även om hur jag tyckte att människor skulle vara. För mig räckte det dock inte med att tycka och tro, för det första visste jag att det jag tyckte var till det bästa och för det andra var jag tämligen övertygad om att min vision var möjlig att den faktiskt skulle besannas.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag visste bäst och var övertygad om att de förändringar som jag visste var till det bästa också skulle realiseras. Jag har till stor del konserverat de principer, eller ideal, som utgjorde grunden för den idealism jag hyste när jag var yngre. Skillnaden nu jämfört med då är dels att jag inte längre skulle påstå att jag egentligen vet att världen skulle vara bättre om den blev som jag ville och dels att jag slutat tro på någon verklig förändring till det bättre. Den första skillnaden ser jag som en effekt av min personliga utveckling, jag har helt enkelt lärt mig att inte bara betrakta andra människor och deras åsikter på ett kritiskt sätt, utan även mig själv och mina åsiker. Detta är något som jag tillskriver mitt inträde in i vuxenvärlden.

Det är nu ett antal år sedan jag tog mig ur den ankdamm som mitt gymnasium var, där jag ohotat kunde se mig själv som oöverträffat intelligent och kunnig, väl ute i den lite större världen var det svårt att hålla fast vid den övertygelsen. När väl den övertygelsen hade runnit bort var det plötsligt lätt att riiva ned diverse andra övertygelser som på lösa grunder huserade i mitt sinne. Tro för all del nu inte att jag inte ser mig själv som intellektuellt överlägsen de flesta andra människor, numera gör jag det bara inte lika kategoriskt och framförallt lägger jag inte samma värdering i det.

Denna första skillnad nu jämfört med då, ser jag som något nästan odelat gott, varför vet jag inte. Troligtvis är det väl en fråga om att jag som de flesta andra akademiker är fostrad att hålla det kritiska tänkandet över allt. Den andra skillnaden däremot upphovet till den önskan jag nämnde inledningsvis. Jag önskar i fortfarande kunde tro på att något, vad som helst egentligen skulle kunna hända, som på ett fundamentalt sätt förändrade världen till det bättre. Det gör jag nu inte längre och det är något jag sörjer.

Det gör mig dessutom förbannad, jag minns en gång när jag var omkring sjutton till arton år gammal, då sade en kvinna till mig rörande min politiska övertygelse att "Det där är något som man växer ifrån när man blir vuxen". Det som gör mig förbannad är att hon på sätt och vis hade rätt. När det gäller den första skillnaden jag tog upp är ju min förklaring i princip exakt vad hon påstod, det vill säga att jag blev vuxen, eller snarare växte ifrån det. När det gäller den andra skillnaden är det för mig svårare. Det är som jag ser det en fråga om att man verkligen tar sin plats i samhället och inser hur fullkomligt betydelselös en person är i samhället.

Tidigare hade jag egentligen bara ingått i mindre verisioner av samhället, fotbollslag, skolklasser, skolor eller helt skolväsendet om man så vill. I alla dessa forum är det möjligt för en person att påverka och för skillnad till det bättre eller sämre, i samhället krävs det snarare en miljon än en person. Detta menar jag båda i meningen en miljon kronor och en miljon människor. Det är väl ingen som inte förstår att ju mer pengar man har desto större är ens inflytande i vårt samhälle, så det är inget att tala om. Det är knappast heller okänt att folklig aktion kräver en oerhörd uppslutning för att vara effektiv. Jag bryter dock av från mitt huvudspår, det jag menar är helt enklt att man som vuxen i samhället inser att man utifrån samhällets perspektiv bara är en i massan. Massan gör som den vill oberoende av mig, alltså betyder jag ingenting. Hur skall jag, som inte har miljonernas stöd, varken räknat i kronor eller människor, kunna göra någon skillnad?

Svaret blir för mig givet, det kan jag inte. Samtidigt som man inser sin egen ringa betydelse blir samhällets strukturella normer allt tydligare, utbildning så att man får jobb, jobb så att man kan konsumera och har man tid över kanske man kan ha någon form av socialt umgänge med andra människor som lever under tryck från exakt samma strukturella normer som en själv. Hur skall någon förändring kunna ske, när samhällets struktur är sådan att den som inte följer normerna är betydelselös och utan medel? Man behöver ju pengar eller massiv folklig uppslutning, eller egentligen behöver man pengar, för folklig uppslutning får du inte utan pengar till åtminstone en snygg logga.

Så åter igen till det som den namnlösa kvinnan sa om min politiska övertygelse. Jag tror att det vad det gäller den andra skillnaden inte var så mycket att jag blev vuxen som gjorde den, det var istället allt som kommer med att bli vuxen som övertygade mig om min egen och andras oförmåga att kunna göra något åt vår situation. Det är ju lite lustigt, min resa mot att bli fullvärdig medborgare i vårt demokratiska samhälle var det som slutgiltigt övertygade mig om att vi människor inte kan påvera vår egen värld.

Jag har aldrig skrivit dagbok och skulle heller aldrig göra det i den konventionella meningen. Genom att skriva publikt på detta sätt formulerar jag mig mot någon annan än mig själv, vilket alltid känns bättre, mer meningsfullt. Därför blev det en blogg. Jag hoppas kunna använda mig av min blogg för att granska mina egna åsikter och reaktioner på omvärlden. Jag kommer framöver inte att skriva introspektiva inlägg i stil med detta, istället tänkte jag försöka mig på att dagligen nedteckna hur jag reagerar på det som händer omkring mig. Vad det blir av det hela vet jag inte.