Skada skedd är skada sedd
Som de säger på tv4 sporten är "the grej of the day" helt klart utdragen tortyr och jag måste säga att jag med stoiskt lugn uthärdat det hela. Inget har kunnat rubba mig!
Det hela började med att jag allt för tidigt rycktes från min välförtjänta slummer, rakt in i en kall och obarmhärtigt ljus morgon. Ljus på morgonen är på något sätt mer rått än annars, det riktigt biter i ögonen, på samma sätt som öronen anfräts av kylan under vitern. Mitt lidande fortsatte, till och med eskalerade, när jag upptäckte att jag höll på att bli sen till skolan och därmed nödgades avstå från mitt sedvanliga morgonkaffe. När jag väl slog mig ned i föreläsningssalen, med ögon som fortfarande var bräddfulla av sömngrus, utdelas nästa slag. Bakom mig hör jag den skriande rösten från den person i klassen som jag på självklara grunder utsett till min främste antagonist. Han satt och plirade ned mot föreläsaren i spänd förväntan, jag riktigt såg hur hjärnan som låg bakom hans allt för höga panna lade sig i startblocken. Mycket riktigt, när väl föreläsaren börjat tala dröjde det inte mer än en minut innan jag hörde vinandet av idiotens (mitt smeknamn på honom) hand när den for upp i luften. Vad han frågade minns jag inte. Jag gör alltid mitt bästa att reducera sådana mellanspel till ett sus, så att jag istället för att bli upprörd skall kunna koncentera mig på något givande. Dryga 45 minuter senare, då idiotens hand susat upp i luften och ned igen fler gånger än jag orkar tänka på, stod det helt klart att mitt bästa inte räckte långt i detta fall. En av mina svagheter är att jag allt för lätt låter mig irriteras av andra människor i min omgivning, så också denna gång.
Nästkommande fyra timmar fortsatte i samma stil som det jag beskrivit ovan. Det skulle krävas en veckas berarbetning i ett turkiskt bad för att befria mig från de muskelknutar som jag byggt upp under dagen.
Inget ont som inte för något gott med sig dock. Med tanke på de frågor som idioten ställde verkar det som om han har svårt med den innevarande kursen. Om lyckan ler mot mig kanske jag inte behöver uthärda honom mycket längre. Den oundvikliga följden blir ju då att jag måste finna någon annan störa mig på... Hur jobbig insikten än är så måste jag erkänna att jag nog stör mig så mycket på folk för att jag gillar det, jag klarar mig inte utan en antagonist. Ännu så länge har jag inte funnit mig i någon situation som involverar andra människor utan att jag funnit en person att avsky.... felet ligger doch inte hos mig. Felet ligger hos de andra. Det som ligger hos mig är inte fel, bara lite löjligt.
Det hela började med att jag allt för tidigt rycktes från min välförtjänta slummer, rakt in i en kall och obarmhärtigt ljus morgon. Ljus på morgonen är på något sätt mer rått än annars, det riktigt biter i ögonen, på samma sätt som öronen anfräts av kylan under vitern. Mitt lidande fortsatte, till och med eskalerade, när jag upptäckte att jag höll på att bli sen till skolan och därmed nödgades avstå från mitt sedvanliga morgonkaffe. När jag väl slog mig ned i föreläsningssalen, med ögon som fortfarande var bräddfulla av sömngrus, utdelas nästa slag. Bakom mig hör jag den skriande rösten från den person i klassen som jag på självklara grunder utsett till min främste antagonist. Han satt och plirade ned mot föreläsaren i spänd förväntan, jag riktigt såg hur hjärnan som låg bakom hans allt för höga panna lade sig i startblocken. Mycket riktigt, när väl föreläsaren börjat tala dröjde det inte mer än en minut innan jag hörde vinandet av idiotens (mitt smeknamn på honom) hand när den for upp i luften. Vad han frågade minns jag inte. Jag gör alltid mitt bästa att reducera sådana mellanspel till ett sus, så att jag istället för att bli upprörd skall kunna koncentera mig på något givande. Dryga 45 minuter senare, då idiotens hand susat upp i luften och ned igen fler gånger än jag orkar tänka på, stod det helt klart att mitt bästa inte räckte långt i detta fall. En av mina svagheter är att jag allt för lätt låter mig irriteras av andra människor i min omgivning, så också denna gång.
Nästkommande fyra timmar fortsatte i samma stil som det jag beskrivit ovan. Det skulle krävas en veckas berarbetning i ett turkiskt bad för att befria mig från de muskelknutar som jag byggt upp under dagen.
Inget ont som inte för något gott med sig dock. Med tanke på de frågor som idioten ställde verkar det som om han har svårt med den innevarande kursen. Om lyckan ler mot mig kanske jag inte behöver uthärda honom mycket längre. Den oundvikliga följden blir ju då att jag måste finna någon annan störa mig på... Hur jobbig insikten än är så måste jag erkänna att jag nog stör mig så mycket på folk för att jag gillar det, jag klarar mig inte utan en antagonist. Ännu så länge har jag inte funnit mig i någon situation som involverar andra människor utan att jag funnit en person att avsky.... felet ligger doch inte hos mig. Felet ligger hos de andra. Det som ligger hos mig är inte fel, bara lite löjligt.
Kommentarer
Trackback
